Prinsen och badkaren En dag vaknade Prins Betelgeuze i ett märkligt rum. Det var redan eftermiddag. Det hängde svampfärgade gardiner framför fönstret, vilka Prinsen drog åt sidan och tittade ut. Hela trädgården var full av badkar, precis som om de hade växt upp ur marken. Några var lejonfotade, några av silver, några var mindre än andra, men alla hade de vatten i sig för deras vattenkranar regnade. Badkaren blev mer och mer uppfyllda hela tiden. De var redan så fulla att vattnet rann över deras kanter, och till slut rann det in genom dörren som stod på glänt och ut på golvet i Prinsens sovrum. Prinsen tänkte: 'Oj, vad det är fuktigt i dag. Så här fuktigt var det inte i går.' Prinsens fötter var våta, och därutöver kom han inte ihåg att han skulle ha varit där i går. Det var inte här han brukade sova och vanligen såg han inte en sådan trädgård från sitt fönster när han tittade ut, för att inte tala om badkaren i trädgården. Prins Betelgeuze gick tillbaka till sin säng för att inte stå i vattnet som hela tiden steg. Han försökte fundera ut hur han hade kommit dit och var han hade varit dagen innan, för han kunde verkligen inte erinra sig att någonsin tidigare ha sett allt detta; inte de svampfärgade gardinerna, inte ett sådant regn och minst av allt sådana badkar. Medan Prins Betelgeuze satt på sängen och funderade lurade det många sorkar och råttor i en stor grotta uppe i backen. De väntade på att det skulle sluta regna och den lilla Prinsessan Algieba satt där tillsammans med dem. De hade grävt grottan så stor att den även rymde en Prinsessa om hon satt på hycklorna. I grottan var det alldeles mörkt, för sorkar och råttor vill ha det så. Tyst var det också, bara regnet kunde höras utifrån medan alla väntade. Men hos Prins Betelgeuze hade vattnet nu stigit så högt, att sängens ben inte längre nådde ned till golvet. Sängen flöt på vattnet och rörde sig med vattnets rörelser. Den rörde sig långsamt i rummet. Prinsen sträckte ut sin hand efter dörrvredet, och då tog vattnet sängen med sig genom dörren och ut till trädgården flöt de, sängen och Prinsen, ut bland äppel- och körsbärsträd. Prinsen reste sig upp på sin säng för att nå upp till de fina gula äpplena och de mörkröda körsbären. Han plockade några av dem till sin säng, för han tänkte att det kunde vara bra att ha någonting med sig. Och så flöt de vidare, genom den stora gyllene grinden som ledde till vägen. Vägen var nu en vattenväg, en lång öppning i skogen, och Prinsen satt där och flöt. Han sträckte ut sina ben över sängkanten och lät fötterna simma i vattnet. Han kände på granbarren med sina tår, när de gled förbi med sängen. För sängen var precis som en båt, en båt som styrde sin långsamma färd längs vägen i skogen, mot det okända. Regnet stannade kvar bakom Prins Betelgeuze, och sen började mörkret falla. Han låg raklång på sin säng och tittade på stjärnorna som långsamt blev synligare. Kanske var det däruppe han hade varit i går.

>